Hon vet ju inte att det är sista gången de leker den här leken. Någonsin.

Och det är inte för att någon ska dö snart. Och heller inte för att nånting akut, dramatiskt, våldsamt ska ske. Inget sånt. Det är bara livet. Som håller på.
Nä, men då är det den sista gången de hänger sjalar över våningssängen och det blir en båt som kör i okänt hav. Eller om det är en gåtfull sumpmark. Hon dyker efter mat. Och tyvärr är det bara lakritssnurror och ostbågar hon får tag i. Tyvärr.. Men det får gå. Hon hittar också en flaska som guppar på vattenytan. Flaskpost? Nä, inte just den här gången. När de slagits färdigt om att öppna snurrlocket smakar de, en i taget. Minst först. Det är röd saft. Den bästa. Mitt här i träskmarken! Tyvärr är det det enda de får att dricka här. Men det får gå för nu finns det annat att tänka på.
De skriker i våningsbåten att HAJARNA KOMMER så hon simmar snabbt, så snabbt som hon nånsin simmat i sitt liv – tillbaka från köket. Och deras mjuka armar hjälper henne ombord igen. En riktig bamsing till haj nafsar henne i foten. Det går hål. BLOD överallt. I havet och på båtdäck. Doktorsväskan måste fram. Men VAR finns doktorsväskan?

- På gröna byrån, säger lillasyster.
Hon tar tre kliv från båten till byrån och tre kliv tillbaka. Nöden har ingen lag.

- Men..? undrar storasyster.
- HAJARNA då!
- Ähhh. Dom äter inte mig.

Det är inte sista gången de plåstrar om hennes torra fötter för att hon har kallbrand, behöver amputera alla sina tår eller för att det har gått mask i benstommen. Det kommer att hända igen. Ungefär. Glesare, men det kommer att hända.
Men båten, den åker de inte med mera. Inte de tre tillsammans.
Om hon vetat det hade hon kanske inte behövt längta så hett efter ”att få vara ifred en stund”.

När det blödande såret och båda armarna och huvudet och ett knä är omlagt somnar minsta syster.  Stora mumlar en sång.
Hon själv släpper armar och ben, slumrar till lite innanför sjalarna med ansiktet nära deras andedräkt.
Men först lyssnar hon ut mot vattnet efter hajarna.

Illustration: Stina Wirsén

Det finns ju inga reor sedan 

Resten av tiden, ja det som är kvar nu. Det kan ju vara långt eller mindre långt. Men det verkar vara bråttom. Samma känsla som jag inbillar mig att en döende kan ha inför resten av sitt liv. Dagarna eller veckorna. Från nu till det sista sista är det mycket som ska levas. Göras. Sägas. Uttalas. Och smakas.
Inte så mycket köpas eller skaffas kanske. Det skulle i så fall vara den där Muminbollen som treåringen längtar efter. Annars är det bara ”göra” kvar, det som står på kö.
Sen finns inga reor.
Sen finns inga tävlingar och inga måttband eller badrumsvågar som hjälper oss att kontrollera Body Mass Index. Det är bara två pinniga ben som vill gå till badet nu, inne eller ute men det ska vara till badet och det ska vara nu.
Jag lever. Och jag vill leka.
Vi tar med en ask med hallon som nog kommer från ett växthus i Italien. Vi sitter på bassängkanten med asken mellan oss. De små kärnorna knastrar mellan hennes tänder och läpparna blir rödare. Jag tappar ett hallon i bassängen. Idag är dagen hon gör sitt första dyk. Ner till ett hallon någon decimeter under vattenytan.
Det händer idag, alldeles just nu. Samtidigt med en hagelskur utanför badets stora fönster.
Och inget av allt det där är till salu.

Illustration: Stina Wirsén 

Spara till sen.
Till när då? När jag köpt nya kalsonger ska de först ligga i sin originalförpackning i byråns låda i klädkammaren ett par månader. Jag tar på mig de gamla idag. De som spricker i sömmen mitt bak. När de faller av mig kan jag ta på ett par av de nya. De som nu ligger i originalförpackningen.

När jag rensar i mina lådor lägger jag alltid undan och slänger just det som jag skulle ha sparat. Det ser jag sen, först efteråt. När jag tittar på vilket skräp som dräller kvar i mina samlingar.
Det är dammigt på gatorna också. Fast det är annat damm än i garderoben.

Jag går ut. Snödropparna är i varje fall inte dammiga. Inte katten heller som sover på trätrappan. Morrhåren darrar som om de hade eget liv. Han drömmer väl.
Jag tror det är vår nu.

Illustration: Stina Wirsén

Fredag kväll i februari. Kvart över åtta.

Det är till videoaffären jag ska gå, och jag tänker gå mitt i kläderna för att hålla värmen. Mitt på sista övergångsstället ser jag ryggen av en som går före mig. Med axlarna uppdragna mot kylan i en kappa sydd av många små djur. Den ser ärvd ut, tänker jag för hon bär den på det viset. Och svänger snabbt med armen.

Jag hyr en film till barnen om en björn som blir en mästare. Den är ritad, i djupa ockragula färger. De har sett den igen och igen. Och så hyr jag en film som handlar om en vägvisare som bor i skogen. Eller om det är på tundran, jag minns inte. Han talar i alla fall om lo-människan och om björn-människan som är vänner till honom där han bor. Han ser var de har gått, har kunskap om deras spår. Känner tassarna; ifall det var nyss de gick förbi eller i morse. Filmen är gammal, svart och vit och jag har sett den igen och igen.

Hemåt, jag skyndar på. Framför mig, nedför gatan går en smal figur som visslar. Melodin skjuter ut över backen, ljus som en överraskning. Han slänger ena benet framåt i en skruv för varje steg. Ser ont ut. Obekvämt och fruset.
Jag snabbar mig mera. Hinner närmre den smala. Och nu känner jag ju igen det han visslar. Ljudet blir högre ju längre bort han går; Oh, when the saints go marching in
Oh, when the saints go marching in
How I want to be in that number
When the saints go marching in

Illustration: Stina Wirsén

En enda bok

Min kärlek till böcker är gammal, djup och hållbar.
När någon av berättelserna, sagorna eller de filosofiska essäerna inte längre får plats i hyllorna samlar jag ihop dem och lägger dem på elementet i trappuppgången i mitt hus på morgonen. På eftermiddagen är de borta. (Alla utom den om en svensk spion, den som jag haft sedan jag läste de åtta manusversionerna när man gjorde film på boken.) Och hamnar inte de utsållade på elementet i trappuppgången så hamnar de hos någon vän som inte läst just den titeln. Eller hos Myrorna. Eller så får den en klisterlapp från Bookcrossing på försättsbladet och börjar sin resa runt jorden (eller i varje fall runt Stockholm, Sörmland, Sverige…) med start på sätet längst bak av 55:ans buss till Hjorthagen. Aldrig att jag slänger en bok. Inte i soppåsen. Inte i pappersåtervinningen. Inte på elden. Den må vara en sönderläst Månpocket från 80-talet eller en platt mainstreamhistoria. Den åker vidare till nästa läsare.

I mina samlingar har det blott och endast funnits en enda bok som inte åkt vidare. Ner i soppåsen hamnade den. Det är snart fjorton år sen.

En mycket ung människa som sov med rumpan i vädret (när hon någon gång sov) hade väckt mig rätt in i livet. Hon åt jordgubbar med hela ansiktet och knegade sig framåt över vardagsrumsgolvet med ena benet uppdraget under sig just innan hon upptäckte att hon kunde dra sig upp mot köksbordet och – stå upp.
Hon somnade aldrig. Så kändes det. Vi sjöng sångerna sjutton gånger – gånger sjutton. Mjukare och mjukare, tystare och tystare. Tills hon tittade upp och ville kramas mera. Så somnade vi tillsammans. Jag tänkte att det kunde finnas några kloka råd någonstans, sånt som man brukar fråga sin mamma.

Jag läste boken. Några kloka saker fanns i den. Men de har drunknat nu i minnet av allt det som avgjorde att jag inte ville föra den här boken vidare. Och jag ville inte ha den i mitt hem.
I denna bok stod i klarspråk rådet att när nattningen skulle ske skulle vi dels lämna henne skrikande i fem minuter utan att gå in till henne. Hon skulle vänja sig, stod det. Dels fanns rådet att inte ge någon hudkontakt vid nattningen. Det skulle skämma bort henne. Ett barn blir bortskämt av det, av att känna den varma huden. Och av doften som påminner om nånting, om någonting som finns där men inte går att nå.

Jag läste de där styckena flera gånger. Som för att försöka förstå att någon skrivit dem. Efter att ha skaffat sig erfarenheten att detta var det bästa för ett människobarn. Att någon sagt ja till att ge ut och trycka boken. Att den tryckts i flera upplagor. Att den fanns i flera – i många – hem i mitt land. Kanske i flera länder?
Jag la den under lite äggskal och mycket kaffesump. För att ingen annan skulle kunna ta upp den och läsa. Och följa råden.

Nu läser jag en bok som ett barn har skrivit, en flicka som skrek i fem minuter. Och hon vande sig, det stämmer. Hon vande sig. För ett tag i alla fall. Jag tror hennes namn betyder ”den lyckliga”.

Illustration: Stina Wirsén

Skapa! Fyll! Krossa!

Tisdag morgon, ett par veckor före jul. Plusgrader. Tjocka rubriker i morgontidningen. Finanskris i ytterligare sju länder på den här planeten.

Onsdag morgon; fortfarande ingen snö. Mörkt när vi kliver upp. Förstärkta oroligheter, väpnade strider i nitton av de tjugotvå (kända) pågående krigen på planeten.
Torsdag i svinottan;  morgontidningen dundrar ner i huvudet. Terrorn trappas upp och Terrorn mot Terrorn trappas också upp. Nollgrader.
Fredag kväll: Chips, ostbågar och film. Vi skrattar tillsammans.
Skriver en egen rubrik. ”Barnen är vårt hopp.”
Barnen ska ändra riktningen på alltihop, åt sig själva så klart. Och åt oss som är vuxna nu.

Lördag morgon. Fortfarande ingen snö men en minusgrad. Och med morgontidningen följer en bilaga; Önskeboken från Stora Leksakskedjan.
En nioåring, en sju- och en treåring kryper upp i soffan och bläddrar. Det blir en lek att få välja en sak på varje sida. Det man vill ha. Spel och mjukisdjur, dammsugare i miniformat. (Framsteget i årets önskebok är att det är en kille på bilden som använder den. Den är grön. Men en rosavit – med tjej som användare – finns också på bild. Kvar från förra året.)
De tre i soffan bläddrar snabbt och väljer bland pärlset och polyesterhundar som kan gå själva, Pippi-peruk och matchande kläder, Star Wars-Lego och Ultimate Alien.
På en sida stannar de. Det finns bara en enda sak på sidan, inga alternativ att välja mellan. Prylen täcker hela sidan. Det är en insektsmaskin att göra stora insekter med, i slime-plast. Creepy Crawlers.  Allt som behövs finns med i kitet: 3 formar, 2 förpackningar insektsmassa, kniv, 20 insektsägg och 4 A-batterier.  Nioåringen undrar lite över rubriken: ”Skapa! Fyll! Krossa!” Vad är meningen med det då?
Sjuåringen tycker att det låter som en julklapp till Voldemort.
De visar mig uppslaget i önskeboken när jag säger att de väl bara hittar på.
1. Skapa; forma den form du vill ha. 2. Fyll; häll i den färg på slime som du önskar på djuret.
3. Krossa; dräm till med knytnäven och djuret skvätter ut åt alla håll.
”Ä de bara de?” undrar treåringen och tittar på mig.

Barnen ska ändra riktningen på alltihop, åt sig själva så klart. Och åt oss som är vuxna. Nu.  Jag tror att det är snö i luften i alla fall. Är det inte? Lite?

Illustration: Stina Wirsén

Snabba strumpbyxor

Jag vek tvätten för en stund sedan. Nytvättat. Jag vek ett par strumpbyxor. Hon stod framför mig och pekade vilken hög de skulle läggas i – i hennes hög i soffan.

-         Dä!

Hon känner igen sina kläder, de som ska läggas i hennes hög. Hon är snart ett och ett halvt. Och hon känner igen sin pappas t-shirts och kalsonger – de ska läggas i DEN högen.

-          Dä!

I fåtöljen. Och mina tröjor, mina jeans. Mina trosor och strumpor.

-         Dä!

Just det, i högen bredvid hennes i soffan. Hon pekar ut vilken hög som gäller för varje plagg jag viker och hon gör det innan jag ens hinner fråga.
Jag tar upp ett par strumpbyxor. De är ljust gula med prickar i rött och grönt och knallskärt. Som Non-stop karameller.

-         Dä! Pekar hon.

De ska till hennes hög. Hon skrattar och jag skrattar. Jag rullar ihop dem från tårna och vidare upp. Glatt prickiga och färdigrullade innan man hinner tänka.

Jag viker ihop dem för att lägga dem i hennes hög i soffan. Då säger hon

-         Där. Där är de ju!

Strumpbyxorna har blivit svarta och tunnare. Och på nåt vis längre i en enda blink.

-         Där – jag ska ha dom nu! På halloween ikväll..

Jag fortsätter vika andra strumpor och andra tröjor. Det går så fort när man rullar strumpor. Och så är hon fjorton nu, bara nu.

Illustration: Stina Wirsén

-         Snart är det den, snart!

Isbitarna i ett whiskyglas klirrar mot varandra. Skymten av en man som tar ett bloss på en fet cigarr syns helt kort. Röken stiger ovanför cigarrhanden, stiger och löser upp sig långsamt som i en dans. Det är ett murrigt rum där en mjukt nersutten läderfåtölj syns. Rösten känner jag genast igen.  Murrig den också. Eller len, mera som len.

Kitty ville att jag skulle se en trailer på Youtube, på telefonens lilla display. Snart har tv-serien hon väntat på premiär i brittisk tv. Sen ska den komma till Sverige. Kanske.  Det hon visar mig är en samlingstrailer från tv-bolaget. Fyra serier som är på gång flimrar förbi.

-         Där! Säger hon, när bilderna från hennes serie visas några sekunder.

Jag tar knappt in det hon skriker till om, jag är kvar i det murriga rummet med rösten.

Nu syns en stor klocka med visare och närbild av en kvinna i rött. Snyggt och tidstypiskt, femtiotal. Som Kitty inte vet någonting om. Det var ett halv sekel före hennes födelse. Och även en bra bit före min inser jag. Men hon gillar det, som en saga.

-         Igen, säger hon.

Och hon spelar trailern igen. ”Titta nu då!” Och jag tittar.
Nu hinner jag se ansiktet och så rösten igen.  Nu ser jag vem det är, fastän jag redan vet. Redan har hört att det var han.
Ja, han lever, tänker jag. Lever han?

-         Men vad ÄR det? Undrar hon och pausar.
-         Igen! säger jag.
-         Igen!

Hon himlar med ögonen, trycker på play.
Två kvällar tidigare har vi sett favoriten i filmserien om trollkarlskillen i runda glasögon.  Han som förlorat båda föräldrarna innan historien ens tar sin början.

Den sjätte filmen är favoriten. Den där han som är den nya fadern, den nya värmen – dör. Han faller och allt blir mörkt.

-         Men säg vad det ÄR!
-         Jag kom bara på att han lever. Fortfarande. Säger jag.

Hon förstår inte. Vi spelar trailern igen. ”Där!” Pekar jag.
Och nu sitter han i en skinnfåtölj iklädd en snygg kostym. Helt kortklippt också. Han dricker whisky och röker cigarr. Han ser ut att må bra.

-         Jamen det är väl klart att han lever! Säger hon.
-         Det har han ju alltid gjort.

Illustration: Stina Wirsén

En vän

-         Jag måste fråga Knausgård om det här.

Så berättar han, min vän som jag äter lunch med. Knaperstekt bacon på en stor varm skiva chevre.

Vi träffas kanske en gång vart fjärde år. Mycket mer är det inte. Fast han är en av de där som jag ändå har, hela tiden. Under de fyra åren emellan en vinterfika och en vårlig ölkväll, mellan en höstbio och en skiva varm getost en tidig höstlunch, en annan höst. En av de där sällsynta människorna som känner en. Även om det bara är en liten bit av en, en bit här och en bit där – så känner de en. För bitarna är många och ihopsamlade under lång tid. Utspridda bitar under tjugo år, visserligen. Men i sammandrag blir bitarna hans vän, jag.

Vi pratar om vad vi sett för filmer, läst för böcker, har vi rest?.. Sånt. Vi talar om barnen, om framtiden. ”Är Sverige ett u-land sen, om några år?” funderar han. Medan jag ser som ett ljust moln som lyser allt starkare runt jordklotet. Mera av nånting gott.

-         Jag saknar nånting annat. Att prata om nånting annat…nånting som finns bakom.. Nåt som inte bara är det som syns…vet du vad jag menar? säger han.

Jag har mina bitar av honom, mina små delar jag plockat upp och som blivit vännen som dricker Ramlösa mitt emot mig. ”Här har du en bit till”, är det som att han säger. Bara att plussa på till de andra. Lägg ihop, bara.
Han har börjat läsa Knausgård. Jämt är en av böckerna med, i kassakön, på promenaden, på jobbet. Och hur den mannen skriver om ett barnkalas har fått min vän att ramla av kontorsstolen. Han har mött någon där inne bland sidorna.

I somras hände någonting i Norge som fick min vän att hålla i sig hårt i trädgårdsgungan. Någonting som fick mig att ta stöd ett flertal gånger mot köksbordet. En samling mycket unga människor befann sig plötsligt mitt inne i en undergångsfilm, som var deras liv.
Och på var sitt håll tänkte vi på barnen, min vän och jag. På våra barn, på barnen runt människorna som var där, i Norge. Vårt grannland. På var sitt håll hade vi hållit i oss.
Sen släppte jag köksbordet. Packade två plastbagar med frottéhanddukar och badbyxor.

Min vän satt kvar. Han höll sig fortfarande i trädgårdsgungan sedan han läst i sin dagstidning den senaste rapporteringen ifrån händelserna på ön.
”Jag måste fråga Knausgård om det här.”
Så tänkte min vän. Han gick in i stugan för att leta fram stället där det skulle finnas. Där en annan sorts kommentar skulle finnas. Kapitlet, stycket, meningen.
Men så kände han värmen från de soliga golvplankorna under sina nakna fötter – och tanken kom sakta singlade ner:  Nej, Knausgård hade inte något att säga till honom om det här. Knausgård hade inte kunnat meddela sig om det, i böckerna.
Tidsaxeln ser inte ut så där vi bor, på den här planeten (det är i alla fall fortfarande den uppfattning som är i majoritet).
Jag tror min vän gick ut till gungan igen. Till sitt barn. Ja, för så ser den bit av min vän ut som jag lägger till den här dagen.

Bara några dagar senare finns ändå en lång tankegång från Knausgård. Publicerad i en stor tidning. Där har han skrivit om det som min vän velat tala med honom om. Om det andra, det som inte alltid syns.

Illustration: Stina Wirsén

Hemligheter

Min väninna, Maryt jobbade extra hos en magiker ett tag. Hos en trollkarl som showade på lördagarna medan folk satt och åt en dyr middag.  Eller en rätt dyr middag i alla fall för det var ett fint ställe. Långbord med stärkta, vita dukar. Tre glas framför varje kuvert. Ett sånt ställe.
Så i ett nummer fanns det en get med. Hur det nu var så trollade den där magikern i  alla fall bort geten. Och där stod då min väninna, Maryt vid sidan av och skulle le och ändå se lite förvånad ut då. ”Glittra!” hade visst varit magikerns regianvisning när de repeterade. Hon lyckades rätt bra med det, så som jag såg det.
Men det var konstigt att det alls gick att få bort den där geten ur en låda med plexiglassidor. Trollkarl, assistent Maryt, get och plexilåda – allt stod mitt på en stor scen. Höjt ovanför allt annat i salongen. Alla, precis alla på hela stället kunde ju se – hela tiden – att det inte fanns någonstans som den kunde ha tagit vägen. Putz veck med geten, bara.

Ändå var det inte det som var det svåraste att förstå när hon berättade. Det jag inte fattar- och nu kommer det – det är hur Maryt (som ju visste hela tiden hur det gick till, kväll efter kväll) att hon kunde låta blir att tala om det. Ja, jag hade blivit tokig. Hon hade skrivit på ett kontrakt, någonting om tystnadsplikt och om att ”inte röja hemligheten”  - NÅGONSIN. Inte så länge hon lever får hon tala om det. Men ändå. Jag tror inte att det är hälsosamt med sådana hemligheter. Att behöva härbärgera något sånt, på livstid.

Och jag skulle också vilja veta hur de gjorde det. Vart de stoppade geten.

Illustration: Stina Wirsén